Running speed

Det märks att det är en bra vecka för mig då jag lyckas uppdatera bloggen i (nästan) realtid!

Tanken i dag var att springa 6 x 1 kilometers intervaller med 1 minuts ståvila mellan varje. Då väglaget är extremt lurigt just nu så fick jag klura lite på var jag skulle förlägga dagens pass men beslutade mig för att lubba iväg mot universitetet. Målet var Norra Fiskartorpsvägen, som har en mer eller mindre perfekt sträcka att springa 1 kilometer långa intervaller på. Från universitetet och in mot Laduviken så är det enbart långa, flacka kurvor och inga höjdskillnader att prata om. Sedan visste jag också att väglaget skulle vara så bra som man kan begära där också, så när jag väl var på väg så framstod valet som självklart.

Efter en uppjogg modell mindre njutbar längs Roslagsvägen så var det dags att stålsätta mig för intervallerna. Riktfart var cirka 4.45 min/km och målet att trycka på lite extra på den sista. Som vanligt så gick jag ut lite för hårt och första intervallens tempo blev 4.35 min/km, lite för snabbt kanske, men det kändes bra och kontrollerat så jag ville inte dra ner för mycket på farten heller. Hittade ett tempo som kändes ansträngande men inte fatalt och försökte hålla mig till den farten fram till de två sista intervallen då jag ville trycka på lite extra. Till slut landade intervallerna på 4.35, 4.42, 4.43, 4.41, 4.38 och 4.30. Inte illa för att vara jag och det skönaste var att jag hela tiden sprang kontrollerat och med bra teknik. Efteråt var jag trött men inte värre däran än att jag klarade att ta mig de 2.38 kilometerna hem.

För mig blev det här ett förvånansvärt roligt pass, mycket för att tempot jag höll var bra och att jag hela tiden hade kontroll. Men… En hel del av känslan kom från att det faktiskt var roligt och skönt att springa snabbt för en gångs skull. Jag misstänker att min motvilja mot att springa snabbt bottnar i att min ljumske till slut fick nog när jag sprang Premiärmilen. I dag hade jag dock inga känningar under passet och det var naturligtvis väldigt skönt. I dag var det en bra dag!

6 x 1 kilometer, no more no less.

Då detta har varit en mängdvecka så blev det löpning både lördag och söndag. I går ett lugnt distanspass som sprangs i ett bitvis äckligt halt väglag i Hagaparken. Vet inte vad som har hänt där ute men den här vintern har det varit väldigt halt och obehagligt på gångvägarna jämfört med till exempel förra vintern. Kanske förhållandena är svårare i år, de kanske har bytt entreprenör eller så har de helt enkelt tappat stinget. Hur som helst så suger det… Distanspasset? Jodå, det blev 8.55 kilometer som sprangs i ett mycket makligt tempo om 5.48 min/km.

Dagens långpass verkade ett tag inte blev av då jag var helt övertygad om att den hårda blåsten som levde om på vår innergård betydde att det var snöstorm och drivis ute i verkligheten. Tack och lov var läget ett helt annat, med strålande sol och en vind som inte var fullt så hård som den gav sig ut för att vara när jag vaknade. Nordanvinden innebar ändå att jag fick jobba lite extra på cykeln på min färd mot Stadion, men å andra sidan så blev det en bra uppvärmning inför vad som komma skulle…

Trots gårdagens distanspass så kändes benen pigga och ville springa när vi gav oss iväg. Åtminstone i början… Som moderna stigfinnare sökte vi ny mark att upptäcka så färden gick mot Solna och Sundbyberg via Hagaparken och Hagalund. Vi passerade Solna Centrum och Skytteholms Idrottsplats i god ordning och fortsatte för att ta en sväng runt lilla Lötsjön vilket var starten på vår färd tillbaka mot Stadion. Lötsjön var ju en fruktansvärt gullig liten vattensamling som omtänksamt nog hölls delvis isfri med luftpumpar, för de många glatt plaskande fåglarna skull får man väl anta. Färden gick vidare mot Enköpingsvägen och Ursvik, vilket naturligtvis väckte längtan efter att få plåga sig i de backiga terrängspåren, med en stekande sol i ryggen och en doft av skog i näsan. Snart så…

Väl uppe på Enköpingsvägen så var det som att vi sprang i ständig uppförsbacke hela vägen tillbaka till Bergshamra. Rent logiskt vet jag att det gick neråt också men det stod liksom inte i proportion till hur mycket vi sprang uppför, åtminstone var det känslan jag och mitt trevliga sällskap för dagen kände det. Med andra ord så började det kännas lite tungt och så hade jag ont i höger lilltå också… Även om det var tungt så var det tack och lov aldrig några problem att hänga med, men jag kan lugnt konstatera att jag inte var särskilt pratglad under de sista 7 -8 kilometerna… Väl ute på Norra Djurgården kändes det lite bättre men också lite snopet när gruppen vek av från kortaste vägen tillbaka till Stadion för att ta en sväng förbi universitetet innan det bar av hemåt. Naturligtvis så innebar det att just den väg vi nu tog tillbaka avslutades med en riktigt härlig och lång backe, en backe som planar ut mer eller mindre 100 meter från Stadion. Det hade varit några löpare som vikt av lite tidigare för att skala av någon kilometer från passet men nu märktes det verkligen att folk var trötta och många var tvungna att falla tillbaka och ta det riktigt lugnt. Det var jobbigt för mig också men tack och lov så är jag fortfarande stark i uppförslöpningen så jag kunde kosta på mig att dra med mig min passkamrat sista biten. Totalt slutade passet på 24.47 kilometer och medelfarten hamnade faktiskt på 6.04 min/km. Ganska respektabelt då det inkluderar stopp vid rödljus samt gående vätskepauser.

Summeringen av denna mängdvecka slutar på 51.58 kilometer totalt och det är första gången i år som jag kommer över 50 kilometer totalt för en veckas löpning. Även om jag varit duktigt däckad i dag efter helgens löpning så känns det bra i kroppen och det enda jag måste få ordning på är sömnen som har fått stå tillbaka den här veckan och antagligen är största orsaken till att jag säckade som jag gjorde. Får se vad jag kan göra åt min brist på sömn nu i veckan. En idé är ju att sova lite mer…

TSM utforskar Solna/Sundbyberg.

Vilken dag för ett långpass! Strålande sol och kanske 4 minusgrader bäddade för njutning tillsammans med TSM. Som vanligt mycket folk även om det var lite tunnare i leden på grund av sportlovet. Vi tappra själar som sprang iväg från Stadion fick smaka på ett pass på 20 kilometer i lite högre fart än normalt och därför lite kortare än förra veckans dryga 24.5 kilometer. Tidigare liknande pass med TSM har inte riktigt uppfyllt målet med den högre farten, antagligen på grund av temperatur och halt underlag, men idag gick faktiskt snabbare än vanligt och medelfarten hamnade på 5.58 min/km men då är vätskestopp och diverse rödljus inräknade. Målsättningen vad 5.50 – 5.55 fart och där låg vi ganska ofta men bitvis rullade det också på lite snabbare. Trots mina 8 kilometer i går så behövde jag aldrig bita ihop sådär jättemycket för att hänga med idag även om det var lite tungt ibland så klagade jag inte när passet var över. Trevligt sällskap samt vackra omgivningar gjorde det hela mera härligt än ohärligt och det är inte för svårt att distrahera sig från att det känns lite tungt när man springer runt Kungliga Djurgården i solsken som faktiskt värmde riktigt bra idag. Mycket uppskattat från min sida att vi följde strandlinjen en bra bit då jag älskar att springa med vatten bredvid mig och som bonus var det en hel del öppet vatten också.

På tal om att det bitvis var lite tungt idag… Vi har nog alla ett litet anlag för att underlätta för tungheten att komma krypande om vi inte passar oss. Då jag som vanligt var ute i sista minuten i förmiddags så upptäckte jag till min bestörtning att jag hade glömt att dra av mig överdragsbyxorna innan vi lubbade iväg och naturligtvis var min första tanke; ”Å nej, det här kommer att bli varmt. Jobbigt”. Efter det så dök den tanken upp i huvudet på mig hela tiden under halva passet och det bidrog naturligtvis till att det kändes lite extra tungt… En annan tanke som envist borrade sig fast var att jag faktiskt hade sprungit 8 kilometer i går också, så det här kommer att bli jobbigt bara för det också, faktiskt! Jag och min kamrat för dagen pratade också om det här och det hjälpte mig att få distans till det hela och sedan gick det lite lättare.” The power of the mind is a powerful thing” heter det mycket riktigt och det är tur att den även kan riktas åt det positiva hållet så att vi kan få lite extra skjuts då och då också!

Allt som allt en utmärkt avslutning på en bra löpvecka då det har känts som att jag kommit ikapp ganska bra efter uppehållet. Jag fick till och med springa ett kvalitetspass!

Börjar likna skandal med hur dålig jag har blivit på att uppdatera bloggen, även om det har sina skäl. Förhoppningsvis ska det bli bättre nu då vi börjar närma oss ett stort delmål i ett spännande projekt jag och en kompis sysslat med ett tag nu. Då jag inte på något sätt skriver mina inlägg med något som kan kallas fart utan mer  i en långsamt värkande och utdragen process så blir det bloggandet som får stå tillbaka då jag har mycket att göra. Puh, undanflykterna avklarade och det på ett nästan trovärdigt sätt. Vidare mot min nya specialitet; summeringen av en veckas löpning!

En veckas träningsuppehåll bidde det innan jag vågade mig ut igen. I torsdags närmare bestämt och då ett distanspass om knappt 8.4 kilometer och en omgång core hemmaträning efter det. Känslan i kroppen var bra, känslan i löparskorna var mindre bra då det var ordentligt moddigt ute så det halkades omkring en del i blöta skor under turen. Hursomhelst är det alltid skönt att komma ut och känna att man är ”fit for fight” igen.

Söndagens långpass hade jag på känn att det kunde bli hårigt efter en veckas uppehåll och ett missat långpass. Planen var att det skulle springas 23 kilometer men tack och lov så blev det lite kortare och slutade på 22.4 istället, trots det så innebar det en ökning av passet på 3.4 kilometer sedan senaste långpasset. Till på köpet så lyckades jag få den enda personen i hela TSM som jag inte vill springa långpass med som kamrat, nämligen mig själv… På något underligt sätt så lyckades jag med konststycket att parkera mig i ledet utan att få en kompis bredvid mig vilket naturligtvis helt strider mot anledningen till att springa i grupp. Det var bara att bita ihop och sträva vidare och lagom till att vi hade kommit till vad jag antar måste tjäna som centrum i Djursholm så fick jag sällskap av en trevlig kille som föll tillbaka i ledet då han var rejält trött. Eftersom världen är så liten som den är så visade det sig att vi hade jobbat tillsammans på ett uppdrag för flera år sedan och det blev lite småprat innan han var tvungen att falla tillbaka igen. Ensam igen!

Nästa offer för mina sociala förmågor blev en kissnödig italienare som jag peppade uppför en backe och som slog följe med mig hela vägen tillbaka till Stadion. Visade sig att han var fysiker och undervisade i matematik på KTH vilket verkligen visar på det fascinerande med att springa i stor grupp då man aldrig vet vem man får sällskap av. Ena veckan en student, andra veckan någon som jobbar med ekonomi och en tredje vecka en fysiker från Bologna. Stackaren hade också missat en veckas träning så han hade kompenserat för det genom att springa 16 kilometer dagen innan långpasset, för att komma ikapp liksom! Jag förklarade att det var ingen katastrof om man missar en veckas löpning och att springa 16 kilometer dagen innan ett långpass på över 2 mil kanske inte är det bästa alternativet och att det hade varit bättre med ett lugnt litet distanspass istället. Vi pratade lite om hur det funkar med olika pass och vilken nytta det gör, vilket alltid är roligt att diskutera. Naturligtvis pratade vi också italiensk mat och han uttryckte sin respekt när jag berättade att jag hade ett stort lass hemlagad lasagne som väntade på mig hemma då det i hans tycke var en alldeles för ambitiös rätt att laga. Hans mamma däremot… Roligt blir det, när klyschor stämmer!

Framåt 20 kilometer började det kännas i kroppen att jag hade missat en del pass och då speciellt förra veckans långpass men det blev aldrig riktigt illa utan jag kunde stoppa min Garmin vid ingången till Stadion med flaggan nästan i topp! Mina lilltår var däremot i ett bedrövligt skick, som de alltid blir innan de hunnit vänja sig vid långa distanser, men tack och lov så hade jag cyklat till träningen på morgonen så jag kom hem utan svårare smärtor. Måste verkligen hitta ett bra sätt för att skona de små rackarna. De behöver separeras mer då dem trycks in under tån bredvid (vad den nu kallas) och jag tror att jag ska testa någon slags tåspridare i silikon för att se om det kan hjälpa.

Gårdagens löpning blev som vanligt ett distanspass på strax över 8 kilometer, inga märkvärdigheter där inte och idag lyckades jag äntligen få till en bra styrkegenomkörare för hela kroppen på Klättercentret också. Good times, good times…

Efter lite lallande fram och tillbaka i morse så bestämde jag mig i alla fall till slut för att sluta noja om vaden och för att springa dagens långpass med TSM. Efter stadig yoghurt, bär, nötter, ägg, tefrukost så var det bara att släpa cykeln upp från källaren för att cykla de cirka 2 kilometerna till Stadion. Det är svårt att beskriva den banala känslan av att äntligen få cykla på asfalt igen istället för på spårig snömodd och isfläckar, men det kändes fantastiskt och bådade naturligtvis gott inför dagens löpning också.

Vädret var mer eller mindre idealiskt (för att vara den här tiden på året i alla fall), solen sken från en hög, klar himmel och temperaturen var kanske -5 eller däromkring. 18 kilometer i lite snabbare takt än vanligt var det tänkt att det skulle bli. Hamnade nästan längst bak i gruppen vilket som vanligt innebär att det blev en hel del dragspelseffekt under passet och med det en något högre ansträngningsgrad. Men även om det gick undan i början på passet så hade vi så många stopp vid rödljus och trånga passager då det var en hel del folk ute på stan så medelhastigheten hamnade ändå i högre än 6.01 min/km. Då vi sprang från Stadion till söder via Slussen, vidare mot Zinkensdamm, över Västerbron ner till Norr Mälarstrand och tillbaka till Stadion via Gamla Stan och Nybroplan så var det en hel del rödljus och ännu fler människor att ta hänsyn till under färden, vilket höll nere tempot. Trots det så blev det naturligtvis ett fullkomligt bedårande långpass i solen med trevligt småprat med ny löparkompis och ovanligt glada fotgängare som hejade fram oss där vi sprang. Till slut så sprang vi dryga kilometern längre an vad det var planerat från början och förmiddagens äventyr var avslutat efter 19.05 kilometer.

Vaden höll finfint, lite stel i början men efter att tag så kände jag inte av den alls vilket var väldigt skönt. Pratade med min naprapat Joseph Beg om hur vaden uppförde sig, han trodde att det kunde vara några muskelfibrer som har gått av men tyckte att jag skulle springa så länge det inte gjorde ont. Han tipsade mig om en övning som jag kunde göra för att testa hållfastheten i vaden samt att hålla tillbaka i kvalitetspassen tills jag kunde göra övningen utan känningar från problemområdet.

Riktigt njutning att komma hem, duscha, äta mycket mat och titta på Pale Rider på datorn som återhämtning. Efter det var man fit for fight igen. En bra dag, helt enkelt!