Så var det avklarat, kraftprovet… Svårt att veta var jag ska börja men det är väl lika bra att starta med årets snackis: vädret… Fram till start så klarade jag mig ganska bra då jag faktiskt hade varit förutseende nog att fixa till ett regnskydd av en vackert blå sopsäck som gick ned ända till knäna. Väl i startfållan var dock fötterna och skorna redan ordentligt blöta men det är ingenting som jag besväras av direkt så det var ok. Såhär i efterhand så kan jag konstatera att jag lyckades klä mig bra med mina långa tights, långärmad tunn tröja i merino-ull, tunn vindjacka samt tunn mössa och tunna handskar.
När starten väl gick så var det en otroligt cool känsla även om det tog ett par minuter innan jag kom över startlinjen och kunde börja springa. Som vanligt gnällde ljumsken, men det var inte mycket och tack och lov så höll den sig lugn under mer eller mindre hela loppet. Jag hade bestämt mig innan loppet att försöka ligga på en fart runt 6.00 min/km med tanke på mina skavanker och att jag ändå missat en stor del av min träning de senaste månaderna.
De första kilometerna rullade på och jag bara njöt av att äntligen få springa maran. Mössan åkte av ganska snabbt när jag hade fått upp värmen och jag besvärades inte av regnet och temperaturen alls utom då det blåste. Första passeringen av Söder Mälarstrand var inte så farlig och Västerbron gick lättare än jag hade hoppats på men tyvärr var det ordentlig motvind nerför bron så det gick inte att utnyttja backen optimalt. Vid 14.6 kilometer hade jag min första personliga hejaklack bestående av min bonusson och hans flickvän samt M som var mer koncentrerad på att fotografera än att peppa. Allting kändes fortfarande väldigt lätt men visst tusan fick jag lite extra kraft av att se dem stå och heja!
Fram tills vi passerade 20 kilometer så var allting frid och fröjd och sedan kom vi ut på Gärdet… För mig så var nog den kilometern absolut jobbigast för det blåste så in i h-e och regnet piskade så hårt i ansiktet så att det kändes som hagel. Halvvägs över kunde jag inte låta bli att skratta högt och kommentera eländet till en kille som sprang bredvid. Efter 25 kilometer så började se fler och fler som gick och många som hade fått stanna för att stretcha, speciellt vaderna verkade vara populärt att få kramp i av någon anledning. I höjd med Gamla Stan och 30 kilometer så hade jag räknat med att det skulle börja bli ordentligt jobbigt för mig men till min förvåning så gick det fortfarande bra att springa. Framsidan på låren kändes dock vid det här laget ordentligt stela och jag hade sedan ett tag känt en tendens till att baksidan på vänster lår/skinka gärna vill krampa ihop men flåset hade jag absolut inga problem med. Vid 31 kilometer så stannade jag till för att snabbt sträcka ut låret som sedan kändes bättre och en kilometer senare skulle jag rätta till plösen på min högersko men gav snabbt upp då jag inte hade varken känsla eller kraft i fingrarna, de var helt bortdomnade. Nu blåste det också mycket mer på Söder Mälarstrand och det var vita gäss på vågorna I Riddarfjärden.
Andra passeringen av Västerbron var naturligtvis grymt jobbig men jag sprang hela vägen och passade även på att peppa en stackare som såg riktigt trött ut. Han ryckte upp sig och med lite mer pepp från min sida så var vi snart över krönet. Han tackade snällt och sprang iväg, mycket piggare. Vid 37.5 kilometer så gick jag för första gången, visserligen inte längre än 10 – 15 meter, och det var inga problem med att komma iväg igen. Tyvärr gick jag ett par gånger till efter det men vid det här laget var benen riktigt trötta, ryggslutet kändes mörbultat och mina fötter hade också börjat få nog. Räddningen kom dock vid svängen in på Odengatan från Torsgatan för där stod min gudson och hans pappa och hejade. Jag var bara tvungen att stanna upp och ”high-fiva” innan de skrek åt mig att springa vidare. Att de stod där och hejade gav mig en kick som varade ända ned till Odenplan och i korsningen Odengatan och Sveavägen stod M. En snabb puss samt en vädjan om att det skulle finnas ett varmt bad när jag kom hem hanns med innan jag blev bortkörd.
Vid 41 kilometer kom jag återigen i fatt samma kille jag peppade på Västerbron, nu var det riktigt tungt för honom. Ryckte återigen med pepp och när vi svängde in på Sturegatan skrek jag åt honom; ”Kom igen, nu är det nära. Vi ser ju målet, nu är vi framme.” Sjukt vad lite uppmuntran kan göra, för han ryckte upp sig igen och lubbade iväg med en himla fart och kom antagligen i mål före mig. Väl inne på Stadion var det, trots lite glest med publik, mäktigt att springa varvet fram till målgången och jag lyckades faktiskt spurta lite. Det är svårt att beskriva känslan när mållinjen passerades men det var fantastiskt skönt att stanna upp och kunna pusta ut för att strax efteråt ta emot medaljen! Trots mitt mål att springa på 4 timmar så är jag supernöjd med mitt resultat på 4.16.50. Det är trots allt ett PB!
Efter målgången tog nästa prövning vid ganska omedelbart för det tog inte många minuter innan jag började frysa ordentligt. Pratade med en stackare från Singapore som antagligen hade gått igenom en av de värsta upplevelserna i sitt unga liv. Han frös så han skakade och undrade om det alltid var såhär kallt under maraton. Tror inte det var till någon tröst när jag berättade om hur varmt det kan vara och hur årets maraton var den kallaste sedan starten. Överlag frös alla så att de mer eller mindre skakade inne på tävlingsområdet och jag tycker nog att det kunde ha funnits värmefolie åtminstone för nu fanns det absolut ingenting att värma sig med efteråt. Gick så snabbt jag kunde för att hämta min påse med ombyte i och kunde inte låta bli att le åt alla roliga och intressanta variationer av gångstil som demonstrerades. Efter att ha bytt om lite slarvigt så återstod så den sista prövningen för dagen. Cykelturen hem i regnet och blåsten, 10 minuters helvete innan allt var över. Ett tag verkade som om jag inte skulle komma hem överhuvudtaget då jag inte kunde få upp cykellåset med mina helt bortdomnade och kraftlösa fingrar. Var allvarligt talat nästan gråtfärdig och började leta efter någon som kunde hjälpa mig då det äntligen gav med sig och jag kunde påbörja sista etappen denna fruktansvärda och underbara dag. Väl hemma blev det bad, massor av godis och till middag M’s specialitet, världen godaste Gyoza!
Avrundar med några tankar kring hela den här upplevelsen. Hela loppet var, trots väder, trötthet, icke optimal träning och skavanker, helt fantastiskt! Ångrar inte en sekund att jag sprang och det fanns inte en tanke någon gång under loppet att jag skulle bryta. Jag är förvånad över hur långt jag kunde springa utan att det blev riktigt jobbigt och det var i princip bara benen och nederdelen av ryggen som var trött. Flåset svek inte någon gång, jag var klar i knoppen hela vägen och aldrig för trött för att slänga iväg lite pepp till någon som verkade behöva det. Det som ”svek” var benen, speciellt framsidan av låren fick stryk även om jag misstänker att en del av känslan jag hade där kan skyllas på vädret. Mot slutet började också fötterna protestera men typiskt nog så kände jag inte av besvären i högerfoten som jag nojade över innan loppet.
Jag är också förvånad över att jag inte gick in den så välkända väggen men jag hade laddat bra med kolhydrater innan loppet. Under loppet så tog jag Dextrosol regelbundet ungefär var 40:e minut och jag drack också mer sportdryck än vatten vid vätskekontrollerna. Var väldigt noga med att dricka vid varje kontroll i början men efter halva loppet så hoppade jag över en del då jag kände att jag inte behövde så mycket vätska internt. Det räckte så bra med det man fick externt… Efter 30 kilometer så tog jag den enda gel jag hade med mig, helt enligt planerna då jag räknade med att den skulle hålla mig vid liv fram till cola-kontrollen vid 36 kilometer. Överlag är jag nöjd med hur jag förberedde mig och hur jag disponerade loppet. Publiken gjorde också sitt till för att lyfta fram och uppmuntra alla löpare och jag är riktigt tacksam att såpass många ändå gav fingret åt vädret för att hjälpa till!
Nu ser jag fram mot nästa mål, vilket jag kommer att skriva om här när jag är redo, naturligtvis. Nu ska jag försöka bli bra i min ljumske så att jag kan sätta igång med träningen inför halvmaran i september. Sträckan är ju nuförtiden inget problem men jag vill ha upp farten!
Till slut… Stort grattis till alla kämpar som stretade sig igenom den kallaste och regnigaste maran i Stockholms historia! Ni är alla hjältar (och jag med, såklart!)… 
Såhär glad blir man av pepp från bonussonen som skymtar längst till höger! Fortfarande pigg och stark vid 14.6 kilometer!
